Binge anmält som immateriellt kulturarv till ISOF

Geografiskt läge: Halland

Sammanfattning

Binge är ett halländskt ord för stickning, och syftar på den sticktradition som utvecklades redan på 1600-talet i Halland, som då var danskt. Binge innefattade alla typer av stickning både med och utan flera färger. Idag är det tvåfärgsstickning med traditionella mönster som man tänker på när man hör ordet binge.

Stickmönster spreds runt Nordsjön och Östersjön och merparten av de traditionella halländska mönstren är inte unika. Binge stickades i det fattiga Halland för avsalu. Då var geometriska, regelbundna mönster med korta flotteringar (trådarna på baksidan) att föredra.

De traditionella färgerna är rött, blått, och vitt men alla färger förekommer. Binge stickas bara med två färger åt gången, även om plaggen kan vara flerfärgade. Rundstickning är den traditionella sticktekniken. 

Mönsterstickning

Geometriska och regelbundna mönster

Tvåfärgsstickning

Oftast korta flotteringar

Rundstickning

Halländskt

Historiskt

Beskrivning

Att binga kommer från ordet binda, och både orden binga och binda är de gamla uttrycken för att sticka. Binge är därmed substantivet för den traditionella stickningen i Halland.  Halländska hemslöjdsföreningen bindslöjden, HHB, fick sitt namn av binda och binga. 

Bindslöjdens arbete har haft stor påverkan på vad som idag anses vara Binge. Det finns mönster och garnkulörer som betraktas som traditionella, medan friare garnval och mönsterkompositioner inte ansetts vara ”äkta” binge. Med åren verkar det ha skapats en större öppenhet gällande tolkning av mönstren och val av färgerna, även om föreställningar om rätt och fel lever kvar. Även andra sticktekniker än rundstickning, som dubbelstickning samt att sticka fram och tillbaka, har utvecklats under 2000-talet även om de förstås inte anses som ”äkta”.

Enligt Bindslöjden kännetecknas binge av mönstren, vilka finns nedtecknade och sparade i gamla tröjor samt på handskrivna papper. Denna museala skatt, som finns bevarad på Hallands konstmuseum, är idag tillgängliggjord genom digitalisering på digitalt museum. I Fataburen, Nordiska museet och Skansens årsbok, från 1957 finns stickningen i Halland med under titeln Hallandsstickning. Den finns även med i boken Sticka mönster: historiskt om stickning i Sverige.

Historik

Hallands lövskogar avverkades från medeltiden och framåt för att bereda mark för odling, för att ge virke till skepp och bostäder samt förstås bränsle. Den näringsfattiga marken kunde efter år av svedjebruk endast hysa ljung som bredde ut sig i hedar över stora områden. På 1600- och 1700-talen när Halland dessutom härjades av krig så var nöden stor. Fåren som betade på lunghedarna gav ull. Av fåren fick man ull som togs om hand vid vävning. Pehr Osbeck skriver i texten Utkast til beskrifning öfver Laholms prosteri från 1796 om Wallens säteri (ägare var paret Birgitta van Cracau och Magnus Durell) där stickandet av strumpor ingick i skatten: Det gick till så att de underlydande på Wallens säteri blev tilldelade ull. Denna ull preparerades och stickades, vilket sedan utgjorde en del av den skatt som de betalade. Vid tiden för van Cracaus uppväxt i Helsingör fanns det en organiserad försäljning av stickat i Danmark som van Cracau troligen kom i kontakt med och tog inspiration ifrån till Wallens säteri. Per Göran Johansson diskuterar det källmaterial som finns och svårigheterna med detta. Johansson diskuterar bland annat pålitligheten av Pehr Osbeck som källa, och skriver om Birgitta van Cracaus man Magnus Durells bakgrund som affärsman. Johansson skriver att det är sannolikt att just Wallens säteri var viktigt för utvecklingen av stickningen i Halland, men att exakt tidpunkt för stickningens intåg i Halland inte går att klarlägga. 

Binget blev snabbt en viktig inkomstkälla under 1700-talet. Var och en som hade stickor och garn kunde bidra till hushållets försörjning. Ull eller garn distribuerades till stickare av knallar som sedan kom och hämtade färdiga plagg som såldes vidare. Södra Halland var känt för sina skickliga stickare och alla stickade, män, kvinnor och barn. Det sägs att barn fick börja sticka enklare delar såsom ärmar och sockor.

Produktionen bestod främst av strumpor och tröjor som såldes vidare över stora geografiska områden. Militären var en stor beställare som utrustade sina mannar med strumpor från Halland. Stickningen sysselsatte många, gammal som ung, man som kvinna.

När stickmaskinerna kom i slutet av 1800-talet blev det svårare för det handstickade att få avsättning. Berta Borgström, doktorinna i Laholm, såg att de lokala arbetarna hade det svårt att försörja sig själva. Hon kontaktade företag såsom Militärt Ekiperings AB (MEA) i Stockholm och fick ordrar på stickade sockor och vantar till militären och andra sportkläder till kvinnor och män. Som en del av arbetet samlade hon och kategoriserade lokala stickmönster som användes i området. 1907 grundade hon ”Föreningen Bindslöjden” med syfte att dels nedteckna gamla halländska mönster, dels att låta fattiga människor få ull att sticka bingeplagg av. Plagg som föreningen sedan sålde för att ge de fattiga människorna en födkrok. Föreningen blev sedan Halländska hemslöjdsföreningen, Bindslöjden. Verksamheten utvecklades så att binge såldes i när och fjärran, inte bara i Stockholm utan även i London, Berlin och i badorter där mer välbärgade tillbringade sina somrar. Skickliga stickerskor premierades och fick garn, mönster och betalning för sitt arbete. Montering av plaggen skedde inom föreningens försorg. Verksamheten blomstrade inledningsvis, men gick sämre efter andra världskriget när kostnaden för arbete ökade.

På 1950-talet började hemslöjdsföreningarna i Halmstad och Laholm sälja garnkit med bingemönster till privatpersoner och erbjuda montering av det stickade till färdiga plagg.

Det stod då klart att de som hade råd att köpa bingetröjor inte kunde sticka och de som kunde sticka inte hade råd att köpa färdigt. Under 80- och 90- talen var det populärt att lära sig ”binga” och kursledare till studiecirklar utbildades. De stickade upp mönstersamlingar (finns bl a på Halmstad slott) och vissa mönster blev mycket populära till exempel Bjärbo, Bjärbobården, Gubbamönstret, Fasan, Stjärna och Blomster. Andra mönster föll i glömska. Många bingemönster finns bevarade i Hallands konstmuseums arkiv och dessa möttes med förvåning när de lyftes fram under 2000-talet. Det var Halmstads hemslöjdsförening som upptäckte att många hallänningar inte kände till ordet binge och därmed den traditionella mönsterstickningen. Föreningen har sedan dess gett ut böcker och häften om binge, samt arrangerat kurser under namnet Kreativt binge för både nybörjare och vana bingare. 

Främjande och vidareförande

Inom Hallands hemslöjdsförbund (tidigare Hallands hemslöjdsförening Bindslöjden) med sina fyra lokalföreningar i Kungsbacka, Varberg, Falkenberg och Halmstad, betraktas Binge som en lokal, traditionell slöjdart. I alla dessa föreningar pågår stor verksamhet med Binge. I syfte att sprida kommunens kulturhistoria har Halmstad kommun låtit tre kulturhistoriska föreningar få lokaler på Halmstad slott: Föreningen Gamla Halmstad, Halmstads Idrottshistoriska förening samt Halmstads hemslöjdsförening. Uppdraget från kommunen är att föreningarna med sina respektive verksamheter ska göra utställningar som lockar besökare till slottet. Hemslöjden har hittills visat hur kungligheter har varit klädda i binge till utställningen ”Kungligheter i Halmstad” och varma bingekläder i utställningen Vinter i Halmstad. Dessutom lockas nya utövare till binget med de slöjdhäng som ordnas veckovis på slottet. Kursen Kreativt binge har arrangerats av Hemslöjden i Halmstad varje år sedan 2019. På Världsstickardagen den andra lördagen i juni varje år, ordnar Halmstads hemslöjdsförening Bingedag på Hallandsgården. Den intresserar såväl vana bingare som allmänt intresserade. I Våxtorp ordnar hembygdsföreningen regelbundna bingeträffar. De har även en utställning med binge i hembygdsgården. 2024 planeras en ny bok om binge att komma ut. Den utgår just från Wallens slott där bingestickningen troligen började. Region Halland har i sin kulturplan fokus på stickning och binge. Hallands Konstmuseum månar om sitt arkiv med binge och för ett resonemang om hur detta ska tas om hand framöver. De ordnade en välbesökt träff om binge våren 2023. Under 2024 öppnar Halmstads hemslöjdsförening sin nya hemsida där bingemönster presenteras med såväl bilder och texter som diagram.

Litteratur

Axelsson, Harriet och Halländska hemslöjdsföreningen Bindslöjden. 2016. Sticka binge. Börja mönstersticka halländskt binge. Halländska hemslöjdsföreningen Bindslöjden. Hemslöjden. 

Axelsson, Harriet. 2020.  Mittens and Caps. Halländska hemslöjdsföreningen Bindslöjden. Hemslöjden. 

Axelsson, Harriet. 2022. Kreativt binge. Halländska hemslöjdsföreningen Bindslöjden. Hemslöjden. 

Blomberg, Mymmel. 2007. 100 år med Binge – en halländsk sticktradition. Halländska hemslöjdsföreningen Bindslöjden. 

Johansson-Palmsköld, Anneli. 1990. Avsalustickningen i södra Halland – från vardagsvara till hemslöjdsprodukt. Lunds universitet. 

Johansson, Britta och Nilsson, Kersti. 1980. Binge – en halländsk sticktradition. LTs förlag: Stockholm. 

Johansson, Per Göran. 2001. Gods, kvinnor och stickning: tidig industriell verksamhet i Höks härad i södra Halland ca 1750–1870. Lunds universitet.

Samuelsson, Mia. 2021. Den halländska bingetraditionen. Examensarbete i kulturvård. Uppsala universitet Campus Gotland 

Wintzell, Inga. 1980. Sticka mönster: historiskt om stickning i Sverige. Nordiska museet.

Länkar

Andersson, Elisabeth. Bingestickning – en halländsk tradition. 2023. Digitalt museum. www.digitaltmuseum.se/0211813984732/bingestickning-en-hallandsk-tradition 

Bingefilm. https://www.youtube.com/watch?v=Zx1jMTDSygw&t=39s

Bingestickning. Hemslöjden: https://www.youtube.com/watch?v=irCNqFo1CEw 

Hemsida om binge: halmstadshemslojdsforening.se öppnas 2024

Harriet Axelsson, ordförande i Halmstads hemslöjdsförening  2024-01-22